Ikväll sitter jag här och kritiserar livet.

Fyfan i helvete. Jag kan skriva hur många svordomar som helst, utan att riktigt få ut hur arg och ledsen jag är på livet. Livet som inte längre finns för någon. Och som orsakat några andra en otrolig sorg. 

Alla de finaste tankarna går till er.

Att inte vara singel är inte lätt. Det betyder att man har en pojkvän, eller vilken annan slags vän man nu vill ha(no homofobia). Till en stor del är det här positivt men det kan även leda till mycket jobbiga problem. T ex så tappar man mycket i sitt sociala liv som inkluderar vänner och att faktiskt göra något någongång. Man hamnar också i fler onödiga tjafs och bråk än vad man är van vid, vilket man då kanske inte sköter så bra. Så förhållande är inte alltid så lätt, vilket nog många redan vet, men jag vill bara förtydliga det för alla singlar där ute. Nej, jag är faktiskt inte en av er längre.. Men jag vill dela mitt budskap och säga lev erat liv medan ni kan! Skaffa sociala kontakter och lev lite extra, för innan ni vet ordet av är ni fast! Xo

Jag börjar enligt traditionen med att dissa.

Jag dissar: Kanadapubliken som buade åt ryssarna när de fick sina priser efter finalen i JVM. 

Jag hissar: Kandadapubliken som gav Sverige ett enormt stöd under finalen i JVM.

HELT OTROLIGT MED JVM GULD

It's mah birthday. Yay.

Nä men seriöst. Vad tycker man om födelsedagar egentligen? Det är ju något som alla ser fram emot, på grund av presenter. Och jag ska inte ljuga. Klart det är kul med presenter men skulle jag kanske må bättre om mina föräldrar la pengarna på något nyttigt? De skulle t ex kunna köpa ett träd som odlas i någon regnskog eller en gris som ger mat åt en behövande familj? Jag har fått ett träd en gång och det är verkligen en fin känsla!

Men egentligen. ALLA på jorden fyller ju år. Varför ska det vara så speciellt? Alla gör det varje år tills man dör, och det blir mycket pengar på onödiga presenter!

Sen så är ju födelsedagen bara ett steg närmre mot döden. Och det ska vi fira såklart.

Något av det bästa jag vet med norrlänska är att man kan sätta ett o framför allt. Ex: O-bra, O-kul, O-smart osv..

Jag förstår nästan inte hur man klarar sig utan det. 

Och sedan ordet "far". Det som vi använder då vi ska säga "nu åker/reser/drar jag". Blir så less då folk söderifrån klagar på detta underbara fenomen till ord. Man far ju helt enkelt. 

Sedan det mest självklara. Man går i en sport. Ex: "jag går i fotboll". Inte utöva eller någon sådan skit. Man går.

Norrlänska är bäst. Punkt jävla slut.

Jag ska komma ut ur garderoben och erkänna att jag halvt är en Harry Potter fantast. Visst, jag har inte läst alla böcker och sett alla filmer tio gånger(bara några av dem) men jag tycker fortfarande att det är sjukt bra filmer (de böcker jag har läst är dock bättre). Och därför så tillåter jag mig själv att bli kallad HP-Fantast i en låg grad. 

Människan vars mage det här tillhör känner jag mycket väl. Det är dock lite forbidden fruit över honom.  

Okej, i mitt förra inlägg var jag ganska känslosam. Jag menade allt jag sa men tro inte att jag ska bli något rosa, mjuk och fluffig person. Cause that's not me! Jag måste få hata och kritisera för att inte helt bryta ihop. Jag hatar t ex killen som jag sprang in i och drog med in på ett skumparty och som sedan efter en dans gick iväg samtidigt som han räckte fingret för att hans kläder var blöta. Vadå, inte mitt fel att han valde att följa med liksom? Jag drog bara ytterst lite.. Han är en man förfan!